I Sverige har människor höga förväntningar på snabb och effektiv hantering av larm i en nödsituation. Detta förhållande måste återspeglas i de föreskrifter om förmedling av nödsamtal till nödnumret 112 som Post- och telestyrelsen, PTS, utfärdar. Om de grundkrav på dirigering, identifiering och lokalisering av nödsamtal som finns inte är uppfyllda bör incitament skapas för att så på sikt blir fallet. Det framhåller SOS Alarm i sitt remissvar till PTS om föreskrifter för förmedling av 112-samtal.
Teknikutvecklingen i kombination med utvecklingen på marknaden har skapat en situation där det inte längre finns någon dominerande aktör som tar ett särskilt ansvar för telenätet, i likhet med det ansvar som Televerket förr tog. Det har ökat anspråken på SOS Alarm att i samverkan med tillsynsmyndigheten PTS se till att alarmeringstjänsten fungerar.
PTS har i sitt förslag till föreskrifter undantagit skyldigheten för teleoperatören att bifoga uppgifter om abonnentens identitet till SOS Alarm när det gäller telefonitjänster som brukaren kan använda genom valfri anslutningsform, operatör och nätanslutningspunkt.
Vid ett 112-anrop är dock det normalt medföljande abonnentnumret (A-numret) den i särklass viktigaste enskilda informationen för att en SOS-central ska kunna återringa samt få fram adressen till den som ringer. Därför menar SOS Alarm att ingen telefonitjänst bör befrias från skyldigheten att överföra A-nummer eller annan tillgänglig information som underlättar identifiering. En generell befrielse från denna skyldighet för s k nomadisk telefonitjänst, t ex via internet, bidrar inte till att öka teleoperatörernas incitament att överföra denna ytterst väsentliga information till SOS-centralerna i samband med nödanrop.
Bangkok
Norra Thailand
